Maciej Zaremba inleder sin artikel Ska läkaren bli bödel? (DN Kultur, 11 maj 2008) med att berätta om hur hans far var någon slags fältskär i Warszawa 1920 och tog hand om sårade, både ”landsmän och fiender”. Den enda bedövningen var sprit, för både läkare och patient, och man kan tänka sig att övrig utrustning var av samma klass. Hans far sa att för en läkare är alla patienter lika mycket värda, oavsett om de hade försökt ta över landet eller skydda det.
Nu tror jag visserligen inte att invandrare och flyktingar är här för att ta över landet, men några saker som borde nämnas i sammanhanget är att:
- Svensk sjukvård kostar mer pengar än sprit, nål, tråd och en hjälpligt steril skalpell
- Även om alla patienter behandlas lika även på krigssjukhus är det självklart att man i fall med likvärdiga skador prioriterar landsmannen, inte fienden
- Vi befinner oss inte i krig (mer än fredsbevarande insatser) men ändå är det skillnad på att som fältkirurg i brinnande krig göra sitt bästa för att rädda någons liv och den högteknologiska vård Sverige bedriver
- Det finns många anledningar, bortsett från medmänsklighet, till att behandla fiendens sårade väl. Två relevanta, rent strategiska, är smittorisken (ruttnande kroppar är smitthärdar) och hopp om att få tjänsten återgäldad om ens landsmän såras och tas tillfånga av fienden
Ja, egentligen inleds Zarembas artikel med en redaktörs ingress som börjar: “Cancersvulster kan snart bli Sveriges sätt att meddela världen att ett nej till asyl verkligen är ett nej”. Zaremba anser att det rubbar hela vår människosyn.
Kanske är det då så att vår människosyn behöver rubbas! Den som befinner sig här illegalt ska inte få de förmåner som är till för de legala medborgarna. Även rymlingar från våra fängelser grips om de behöver vård.
Om man har fått beslut om avvisning kan man överklaga detta, men fastslås beslutet i domstol så har man inte här att göra. Visst finns det invandrare som felaktigt avvisas, men även invandrare som felaktigt får uppehållstillstånd. Det är så systemet ”fungerar”; inte ens Säpo kontrollerar alla asylsökandes bakgrund.
Att mitt under en strejk där sjuksköterskor kräver högre löner säga att vi ska betala vård för personer som inte får vistas i landet är sjukt. Det är ju faktiskt så att vi redan nu erbjuder samma pris för alla på all vård, visserligen med vissa skillnader beroende på landstingens prissättning. Skillnaden är att vi som betalar världens näst högsta skatt (efter Danmark) för det priset får förmåner såsom rabatterad sjukvård.
Ändå delar vi med oss av vår välfärd redan nu! Vi tar emot många flyktingar, de flesta från krig som Sverige inte har något med att göra, om man inte går flera steg i en kedja av indirekt påverkan.
Zaremba jämför lagförslaget med “de rashygieniska lagarna från 1934 och 1941″ på fyra grunder:
- Det upphäver principen om alla människors lika värde
- Det gör våld på vårdpersonalens yrkesetik
- Det drabbar de mest värnlösa
- Det drar vanära över Sverige
Låt mig besvara dessa påståenden:
- Nej, men det upphäver principen att Sverige ska ge alla personer förmåner som de inte har rätt till. De får samma vård, men inte rabatten som höga skatter innebär.
- Visst gör det våld på vårdpersonalens yrkesetik! Problemet ligger i att patienten egentligen skulle ha deporterats direkt när avvisningsbeslutet fastställts i domstol.
- Ja, det drabbar de mest värnlösa, men vi kan inte rädda alla – inte ens de som befinner sig lagligt i landet! Det är inte lilla Sveriges ansvar att ensamt ta hand om världens flyktingar, vi gör redan mycket.
- Dra vanära över Sverige? Hur kan vår villighet att ta emot så många flyktingar, att ge en stor del av vår BNP som bistånd, att bidra i allt mer omfattande fredsbevarande militära insatser med en allt mindre omfattande militär och mycket mer ”dra vanära över Sverige”?
Jag kan acceptera argumentet att en del som behöver behandling inte kommer att ha råd. Detta gäller även för svenska medborgare och invandrare med uppehållstillstånd, tillika skattebetalare.
Men om Zaremba och andra med samma åsikt startar en fond som betalar vårdräkningarna för så kallade ”papperslösa invandrare” och övriga som befinner sig i landet illegalt – kanske även de som befinner sig i landet legalt, exempelvis turister – så kan ju pengarna gå till aningen bättre vård av svenska medborgare. Zaremba nämner tre länder som har statliga fonder med detta syfte, så en helt ny idé är det inte. Tyvärr är ordet “statlig” i sammanhanget likvärdigt med “skattefinansierad”.
Enligt den rapport som artikeln refererar till, Access to Health Care for Undocumented Migrants in Europe (PICUM, november 2007) så finns i nuläget inget lagstöd alls för subventionerad vård av illegala invandrare. Undantag finns gällande akut vård och barn under 18 år, men vad akut vård innebär är inte definierat. Dessutom har inget av undantagen har lagstöd, utan existerar genom vårdavtal som säger att staten betalar för undantagen.
Trots att jag inte har läst hela propositionen Förslag till lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m fl (2007/08:105), som också nämns i artikeln, verkar dessa problem vara precis vad den ska råda bot på. Redan på första sidorna står det att dess syfte är att definiera akut vård och ge lagstöd till sådan samt vård av illegala invandrare under 18 år.
Ändå ondgör sig Zaremba över propositionen, och påstår att “hädanefter ska varje möte mellan patient och läkare inledas med selektion”, ett klart försök till att likna subvention av akut vård med nazisternas selektion i koncentrationsläger. Om vi använder oss av Zarembas liknelse skickar vi alltså samtliga illegala invandrare direkt till gaskammaren i dagens rättsläge, en i mitt tycke ganska överdriven jämförelse.
Att andra länder med högre illegal invandring ger samma sjukvård till illegala som legala patienter är inte sant, åtminstone inte de exempel som Zaremba ger oss i sin artikel (Italien och Spanien). Även om det hade varit sant så betyder det inte att pris- och kvalitetsläget är samma som i Sverige.
Enligt ovanstående rapport, som man kan fråga sig om Zaremba verkligen har läst, är läget i de båda länderna inte alls mycket bättre än i Sverige. Man kan läsa att man som “papperslös” (illegal) invandrare i Spanien inte får någon vård alls utan ett Cédula de inscripción para indocumentados, ett dokument som inte ges till den som har fått en utvisningsorder.
I Italien är läget ungefär detsamma som i Sverige, men de lagar som föreslås i den svenska propositionen finns redan där. Även där får man betala, men tyvärr står det inte i rapporten hur mycket det kostar i Italien. En ledtråd ges av Caritas Roma, en hjälporganisation, som berättar att “det är svårt för dem med en besvärlig ekonomisk situation att betala eftersom det ibland är dyrt” och att “det även hindrar vissa italienare från att söka vård”.
Det stämmer att vad Zaremba kallar “äktsvenska” fångar, oavsett brott, har fått rätt till bra sjukvård. Exempelvis har även en dubbelmördare samma rätt till organdonation som en laglydig medborgare, och kan inte sättas sist i kön. De har också många andra privilegier som kan vara svåra att förstå; enkelrum med TV, TV-spel, gratis gym, minst tre mål mat om dagen utan motprestation och mycket annat som laglydiga människor måste jobba för och kanske ändå inte har råd med. Det betyder inte att det är rätt.
Att det är “politiskt korrekt” att den som befinner sig illegalt i ett land ska ha rätt till de förmåner som medborgarskap och skatter ger är i verkliga livet ologiskt. Att alla riksdagspartier eftersträvar denna “politiska korrekthet”, kombinerat med sanningsflykt och faktaförvanskning av dem som kräver illegala flyktingars rätt till skattefinansierade förmåner är vad som ger Sverigedemokraterna och liknade partier ökat stöd.
Om vi för en rimlig politik så slipper vi partier från både höger och vänster ytterkant i beslutsställning.